söndag 29 april 2012

Viktmål.

Klockan är 11, det är 12 grader ute, strålande sol, fågelkvitter och jag är den enda vaken här hemma.
Musiken spelar i bakgrunden och jag ligger med datorn i knät i soffan med solens strålar på mina armar och ben. 
Idag tror jag kommer bli en lugn dag. Funderar på om jag ska gå ut och gå en runda, sedan slänga mig in i duschen innan det blir lunch, tunna pannkakor men en fruktsallad till, mums. Skriva matsedel och åka och veckohandla. 


Som jag skrev i mitt första inlägg så försöker jag gå ner i vikt, bli smidig och slank och det går sakta men säkert framåt efter några veckors viktpendlande pga det jag skrev om igår.
I år, från nyår så har jag idag gått ner 8,5 kg. Med mina 174 cm och en startvikt på 110 kg så är det en stor framgång då jag under hela mitt liv bara ökat i vikt, jag kan inte komma ihåg att jag lyckats gå ner i vikt så det känns bra. 
Bara den detaljen att jag i fredags kunde ha min kavaj som jag inte kunnat ha på säkert 5 år eller något sådant för att den var för trång i ärmarna och att min kropp fyllde ut den så mycket att det inte såg snyggt ut. Nu kan jag (även om det fortfarande är lite trångt) knäppa den utan att halva magen sticker ut. :)
Jag har en bit kvar, min första målvikt är under hundra, men än så länge är min konkreta målvikt 90 kg. Enligt BMI så ska jag väga ungefär 72 kg, och det har jag svårt att se som ett realistiskt mål, men 90 ser jag som realistiskt. Det här är första gången jag offentligt/öppet skriver om min vikt, annars så är det bara mina nära vänner som jag litar på som vet det så detta är ett ganska stort steg för mig, men det känns på något vis som att det blir lättare att se till att jag följer min plan om andra vet om den, att det inte bara är jag som sitter på facit så att säga.


Vad har jag då gjort för att komma dit jag kommit idag?
Den första stora förändringen som jag gjorde, eller som egentligen hela familjen gjorde var att sluta med socker; godis, läsk (den stora boven), chips, snacks. Den gav mig en riktig skjuts på vägen. Jag hade som fördel att jag givit upp koffeinet (dvs coca colan) i januari förra året så jag hade bara ett sockerbehov till skillnad från min yngre bror som fick både socker och koffeinbehov. Det är klart att det finns återfall, men då gäller det bara att anpassa och röra på sig lite extra eller liknande så att det inte lägger sig på höften/magen eller någon annan kroppsdel.
Den andra förändringen jag gjorde var att röra på mig mer, att få in vardagsmotionen och inte förslappas, vilket är väldigt lätt att göra när man är arbetslös.
Den tredje stora förändringen är att jag drar ner på kolhydraterna och äter mer frukt och grönt. Jag har nu som "regel" att det ska finnas någon grönsak eller frukt (till t.ex. pannkakorna) på tallriken. Så att jag blir mätt, får i mig det bra från färgglada från växtriket samt skär ner lite på kolhydraterna som jag ätit så mycket av tidigare och lagrat i kroppen. För mig har det inte alltid varit en självklarhet att ha frukt och grönt på tallriken då jag länge varit petig i maten och med grönsakerna. Numera provar jag mer och finner att det faktiskt finns saker som är goda som jag fått för mig att jag inte tycker om.


Eller egentligen.. Den första stora förändringen var att jag äntligen bestämt mig en gång för alla. Jag ska gå ner i vikt! Inte: Jag ska försöka gå ner i vikt. Det fungerar liksom inte om man ska försöka göra saker hela tiden, man måste bestämma sig, antingen så gör man eller så gör man inte så enkelt är det.
Ett bra exempel på det visade min mamma mig en gång. Lägg en penna framför dig. Försök att ta den utan att röra den. Det går ju inte att ta den, att hålla den i handen om du inte gör det, antingen så tar du den eller inte det finns ju liksom inget mellanting.
Så om du vill göra en förändring. Se till att du har bestämt dig, för att försöka resulterar så vitt jag vet alltid i misslyckande.


Nu ska jag klä på mig och ta den där promenaden!

lördag 28 april 2012

Att leva.

Livet är inte alltid glatt eller lätt att leva.
Om det är något jag lärt mig den senaste månaden så är det att livet är väldigt skört och att man verkligen ska se till att uppskatta den tid man får och de värdefulla människorna i ens liv.

För ganska precis en månad sen ringde telefonen vid strax efter 7 på morgonen med ett chockat besked. Jag förstod på en gång att något inte stod rätt till på min mammas röst och ord, men det gick flera minuter (så kändes det iaf) innan hon sade något namn eller identifierade vem hon pratade med, men jag förstod att något hemskt hade hänt. Tankarna rusade, vad hade hänt, hade något dött, var det farfar, var det min moster (båda som haft det knaggligt med hälsan). Jag lugnades för en kort stund när mamma sade min mosters namn och tänkte att det kanske var ett inbrott eller något någorlunda världsligt som gick att komma över. Samtalet tog slut och mamma berättade vad som hade hänt. Min mosters fästman hade beslutat att lämna oss för gott. Förståeligt så avbokade jag och hela min familj sina planer den dagen, för att ta hand om oss själva och om varandra och jag tänkte att nu kan inget bli värre.

Vardagen gick långsamt men ändock vidare, med ibland väldigt tunga steg. Sedan så kom förra fredagen. Min farmor ringde mitt på eftermiddagen och ville prata med min pappa som inte var hemma för tillfället. Hon satt i en ambulans på väg in till sjukhuset då farfar hade kollapsat. Jag ringde pappa som var på väg hem. En stund efter han kommit hem så hörde en farbror av sig och sade att det kanske var läge att åka in till sjukhuset. Jag och pappa åkte in, mamma var bortrest och min bror som fortfarande hade det svårt sedan min mosters fästman kände att han inte klarade av att följa med. Den dagen var den första gången jag såg min pappa gråta.

Tankar och känslor rusar upp om vart annat, när, var och lite hur som helst just nu, vilket är helt förståeligt. Jag vet inte vad jag ska svara när någon frågar vad jag tänker på, då det är allt, inget och vad som helst som kanske är det enda möjliga svaret. Att fortsätta med vardagen så som den var innan är inte möjligt, vad man än säger och gör så förändras man när något så stort händer, det är oundvikligt. Frågan är väl snarare hur man hanterar det, jag upplever att jag hanterat det ok.

Igår var jag på den första av de två begravningarna. Den andra inträffar på torsdag. 
Under ceremonin upplevde jag att jag var arg vid tillfällen. På människorna som gjorde saker i kyrkan, någon som satt och viskade, någon som höll på och knarra med en snusdosa, de mest världsliga sakerna, jag vet inte om det var dem jag var arga på egentligen, det kändes respektlöst det dem gjorde, men så var även hans beslut att lämna oss. Hur som helst så hoppas jag de båda som lämnat oss, frivilligt eller inte har funnit frid och ro. 
Ni är saknade!

fredag 27 april 2012

Hej!

Det har hänt att jag försökt starta och hålla igång bloggar förut. Det har fungerat att tag men sedan har livet tagit över och den har dött ut.
Nu ger jag mig på det här igen.
En blogg.
En dagbok online.
En plats där man kan skriva av sig och dela med sig av sina tankar och funderingar.
En möjlighet för andra att veta vart jag befinner mig i livet och vad jag håller på med.

Tankarna på att starta upp en blogg har legat och grott i några veckor då jag har som avsikt att inom en snar framtid åka som au pair till USA i ett år och vill ha ett enkelt sätt för mina nära och kära att kunna veta vad som händer i min vardag där borta, nästan på andra sidan klotet.

Så, lite basics..
Jag heter Lisa, är för tillfället 19 år och bor hemma.
Jag har gått ut skolan för tillfället och har lämnat tankarna på att studera tills iaf när jag kommer hem från USA. Efter USA så är planen att jag ska få ihop de pengar som saknas för att kunna gå en makeuputbildning så jag vill bli makeup artist. Hur man stavar just makeup artist är väldigt olika, alla varianter finns; makeupartist, makeup artist, make up artist, och det skulle inte förvåna mig om jag kommer skriva på flera olika sätt.
Mitt självförtroende är inte alltid på topp och jag kämpar för att gå ner i vikt då jag vill bli smidig och stark och inte känna mig stor och klumpig som jag ibland gör.
Jag anser mig själv väldigt kreativ. Jag sjunger, småklinkar på keyboarden vi har hemma, bakar, gör nån enstaka tavla/teckning, lagar mat, skriver, sminkar, fifflar med nagellack eller mitt hår.. Jag vill ha utlopp för kreativiteten helt enkelt.
Jag har flera intressen, några kan du läsa i raden ovanför, men förutom det kreativa så läser jag gärna och mycket, gärna fantasy. Jag går gärna på bio och ser filmer. Mina vänner, min familj och min släkt betyder oerhört mycket för mig och jag umgås gärna med dem. Jag tycker om att gå på teater så länge det inte är alltför svårsmält och allvarligt.
Engelska är ett språk som jag fattat intresse för redan tidigt i livet och det har hänt att jag både drömt och tänkt på engelska innan jag faktiskt inser att jag gör det, det är ett vackert språk och bli inte förvånade om ett eller flera inlägg skrivs helt på detta språk, och ibland även ord, meningar mitt i annars helt svenska inlägg.

Nu har du fått en kort inblick i vem jag är och om du känner mig sedan innan tror jag inget jag skrivit här kommer som en överraskning.

I denna blogg, i denna dagbok kommer du få läsa om mina toppar och dalar i livet, om min vardag och allt jag vill dela med mig av.

Välkommen till den resa som är mitt liv!