Återigen har det gått flera dagar sen jag skrev. Det har mer eller mindre varit händelselösa dagar.
I onsdags började jag skriva på det brev som man i jobbvärlden kan jämföra med ett personligt brev för au pair resan. Det är ett brev där jag ska beskriva mig själv, min erfarenhet med barn, vad jag vill få ut av resan/vad jag har för mål samt vad min plan är för när jag kommer hem från USA. Det låter kanske enkelt, men jag tycker inte att det är så himla lätt, men jag försöker skriva lite varje dag så får jag sortera och rensa när jag fått ner det viktiga på papper.
Igår (torsdag) så hade jag en frans-"kund". Jag är certifierad ögonfransstylist och gör det som hobby. Det innebär inte att jag limmar fast remsor med fransar utan jag limmar fast EN syntetisk frans vid varje mogen frans du har, och detta gäller bara de övre fransarna, blir inte bra om man limmar på de nedre. Så om någon är intresserad av detta, tveka inte att ta kontakt med mig utan kommentera på detta inlägg för priser, tidbokning osv, dock gör jag bara detta i Örebro där jag för övrigt bor inkl. omnejd som kan ta sig till Örebro. Är du bara nyfiken kan du gå in och kolla på www.luxuriouslashes.se . Det är företaget jag utbildade mig hos.
Idag har jag gjort näst intill noll nytta. Inte ens gått ut och gått nån av dessa dagar pga det fruktansvärt dåliga vädret som varit de senaste tre dagarna men om det är något jag är glad över är det att vikten iaf inte gått upp de här dagarna. Utan den har stannat där den är dvs under 101 kg och så fort vädret blir bättre är det ut och röra på sig som gäller, för nu går kosten åt rätt håll. Fick också hem tre av de fyra böcker jag beställde i tisdags men den jag letade efter i tisdags restades, men fick iaf de andra tre.
I helgen ska jag sätta fransar på min mamma och imorgon blir det ev att åka till min kusin, beror lite på vad jag ska/behöver göra i helgen, men nu blir det att fortsätta titta på Iron man med mamma och ev måla om naglarna, det andra börjar ge med sig.
fredag 11 maj 2012
tisdag 8 maj 2012
I'm walking om sunshine! Woho!
Nu blev det inget inlägg igår heller men det kanske får vara så på de relativt händelselösa dagarna. gårdagen bestod nämligen bara av körkortsteori samt lathet. Lathet betyder däremot inte att jag inte håller hårt i mina förändrade kostvanor, och just nu ger allt jag gör resultat, det kanske inte känns, men det syns på vågen.
Du kan tänka dig vad glad jag blev när jag i morse ställde mig på vågen och den avläste 100,6 kg! Jag har länge stått stilla på typ 101,4 eller högre, så att ta sig ner under 101 ser jag bara det som ett stort steg. Jag märker inte att jag går ner särskilt när jag tittar mig själv i spegeln, men andra säger att de ser och det är kul, jättekul! Det jag märker är att vissa klädesplagg känns något större, att jag måste ta nästa hål på bältet osv men jag tror väl att det kommer kännas snart med. Nu är det att komma igång och röra på mig mer som gäller. Idag var en bra start, även om det inte var en långpromenad. Jag tog bussen upp på stan (cykeln är inte fixad än), gick runt lite grann i solskenet ochbokaffärer där jag letade efter City of lost souls, men den utgåvan jag letar efter fanns inte någonstans. Sedan tog jag bussen ner till körskolan (då jag visste att jag skulle sitta där till lunch och inte ville förlora tiden att vara där. Sedan tog jag bussen upp på stan igen, gick och köpte ett par ihopvikbara ballerinaskor (fick även då gå runt och leta lite innan jag hittade sådana) innan jag köpte lunch och åkte hem. Och strax ska jag och min pappa åka och hjälp min moster att bära lådor, rensa och lite sånt, så då blir det mer att röra på sig där.
Det var kul när jag gick av bussen också. För att jag skulle få ihop de 200 barnpassningstimmarna jag behöver för att åka som au pair hade jag praktik på skolan där jag bor. Större delen av de 6 veckorna var jag med förskoleklassen så de vet nu alla vem jag är även om deras namn ibland flyr mig. Så när jag stiger av bussen så möter jag en hel skock av barn på cyklar, förskoleklassen, så när jag gick förbi där blev det säkert 30-50 hej och säkert lika många som sade "Hej Lisa!" tillbaka till mig. De barnen är sådana solstrålar och det är alltid kul att träffa dem i området. Men man kanske får vara tacksam för att de inte vet vart jag bor. ;)
Den största förändringen jag själv märkt av med min viktnedgång är att jag känner mig friskare, inte alltid pigg, men alltid frisk. Det är oerhört skönt.
Det kan bara gå uppåt härifrån, eller det kanske är neråt man ska säga när vikten man pratar om. Aja, du fattar vad jag menar.
Du kan tänka dig vad glad jag blev när jag i morse ställde mig på vågen och den avläste 100,6 kg! Jag har länge stått stilla på typ 101,4 eller högre, så att ta sig ner under 101 ser jag bara det som ett stort steg. Jag märker inte att jag går ner särskilt när jag tittar mig själv i spegeln, men andra säger att de ser och det är kul, jättekul! Det jag märker är att vissa klädesplagg känns något större, att jag måste ta nästa hål på bältet osv men jag tror väl att det kommer kännas snart med. Nu är det att komma igång och röra på mig mer som gäller. Idag var en bra start, även om det inte var en långpromenad. Jag tog bussen upp på stan (cykeln är inte fixad än), gick runt lite grann i solskenet ochbokaffärer där jag letade efter City of lost souls, men den utgåvan jag letar efter fanns inte någonstans. Sedan tog jag bussen ner till körskolan (då jag visste att jag skulle sitta där till lunch och inte ville förlora tiden att vara där. Sedan tog jag bussen upp på stan igen, gick och köpte ett par ihopvikbara ballerinaskor (fick även då gå runt och leta lite innan jag hittade sådana) innan jag köpte lunch och åkte hem. Och strax ska jag och min pappa åka och hjälp min moster att bära lådor, rensa och lite sånt, så då blir det mer att röra på sig där.
Det var kul när jag gick av bussen också. För att jag skulle få ihop de 200 barnpassningstimmarna jag behöver för att åka som au pair hade jag praktik på skolan där jag bor. Större delen av de 6 veckorna var jag med förskoleklassen så de vet nu alla vem jag är även om deras namn ibland flyr mig. Så när jag stiger av bussen så möter jag en hel skock av barn på cyklar, förskoleklassen, så när jag gick förbi där blev det säkert 30-50 hej och säkert lika många som sade "Hej Lisa!" tillbaka till mig. De barnen är sådana solstrålar och det är alltid kul att träffa dem i området. Men man kanske får vara tacksam för att de inte vet vart jag bor. ;)
Den största förändringen jag själv märkt av med min viktnedgång är att jag känner mig friskare, inte alltid pigg, men alltid frisk. Det är oerhört skönt.
Det kan bara gå uppåt härifrån, eller det kanske är neråt man ska säga när vikten man pratar om. Aja, du fattar vad jag menar.
söndag 6 maj 2012
Hoppsan!
Det blev inget inlägg igår. Det var en relativt händelselös dag då jag kände mig lite krasslig efter att jag blev nedkyld när jag var på stan med kusinerna.
Vi hade det trevligt trots att vädret på väg till fiket var att frågasätta med blåst och regn, vilket för övrigt inte kan kallas en bra kombo. Vi tog en fika, pratade om allt mellan himmel och jord. Vädret var på vår sida när vi sedan gick en stund i butiker på stan utan varken regn eller blåst. Mest nedkyld blev jag nog av att sedan sitta och vänta på bussen hem.
Igår då. Jag tog det lugnt, sov ganska mycket och kände inga måsten eller krav. På kvällen gick familjen och jag på bio och såg the Avengers. Jag kan erkänna att jag innan dess inte hade sätt någon uppföljare på första Hulken eller någon av Iron man filmerna även om jag var bekant med karaktären.. Jag gick definitivt ifrån bion nöjd. Jag var inte den som läste serieböcker som barn, men jag tycker alltid om kick ass women och dessutom kan man ju inte klaga på ögongodis, mer känt som hunkiga män i tajta fodral (^.^)
Om något så är jag glad att jag såg både Thor och Captain America innan då det finns tydliga spår som strålar samman mellan de två filmerna. Som sagt, jag fick ifrån bion minst sagt nöjd.
När vi kom hem från bion vid midnatt så möts vi av en enorm självlysande måne men när kameran åker fram så är självklart batteriet stendött vilket innebär 1,5 timmes laddningstid. Det orkade jag inte vänta på utan tänkte fota idag istället, det gick sådär då månen nu stod så lågt att alla träden i närheten var i vägen. Men men, så kan det vara ibland.
Idag var också en lugn dag, lade en stund på körkortsteori innan jag och mamma åkte ut till Öby kullar för att titta på ormar, snok samt huggorm, men utan resultat, vi såg en liten ödla och en massa myror, det var allt. Sedan åkte vi hem till
Min kusin och hennes sambo och fikade samt träffade deras nya hund som för övrigt är hur söt som helst! Och då är jag ingen hundmänniska.
Nu sitter jag uppkrupen i soffan med en mugg té och Iron man 2. Jag ska skärpa mig och faktiskt uppdatera varje dag, de senaste dagarna har det inte varit någon ordning på något känns det som men nu ska rutinerna in igen.
Vi hade det trevligt trots att vädret på väg till fiket var att frågasätta med blåst och regn, vilket för övrigt inte kan kallas en bra kombo. Vi tog en fika, pratade om allt mellan himmel och jord. Vädret var på vår sida när vi sedan gick en stund i butiker på stan utan varken regn eller blåst. Mest nedkyld blev jag nog av att sedan sitta och vänta på bussen hem.
Igår då. Jag tog det lugnt, sov ganska mycket och kände inga måsten eller krav. På kvällen gick familjen och jag på bio och såg the Avengers. Jag kan erkänna att jag innan dess inte hade sätt någon uppföljare på första Hulken eller någon av Iron man filmerna även om jag var bekant med karaktären.. Jag gick definitivt ifrån bion nöjd. Jag var inte den som läste serieböcker som barn, men jag tycker alltid om kick ass women och dessutom kan man ju inte klaga på ögongodis, mer känt som hunkiga män i tajta fodral (^.^)
Om något så är jag glad att jag såg både Thor och Captain America innan då det finns tydliga spår som strålar samman mellan de två filmerna. Som sagt, jag fick ifrån bion minst sagt nöjd.
När vi kom hem från bion vid midnatt så möts vi av en enorm självlysande måne men när kameran åker fram så är självklart batteriet stendött vilket innebär 1,5 timmes laddningstid. Det orkade jag inte vänta på utan tänkte fota idag istället, det gick sådär då månen nu stod så lågt att alla träden i närheten var i vägen. Men men, så kan det vara ibland.
Idag var också en lugn dag, lade en stund på körkortsteori innan jag och mamma åkte ut till Öby kullar för att titta på ormar, snok samt huggorm, men utan resultat, vi såg en liten ödla och en massa myror, det var allt. Sedan åkte vi hem till
Min kusin och hennes sambo och fikade samt träffade deras nya hund som för övrigt är hur söt som helst! Och då är jag ingen hundmänniska.
Nu sitter jag uppkrupen i soffan med en mugg té och Iron man 2. Jag ska skärpa mig och faktiskt uppdatera varje dag, de senaste dagarna har det inte varit någon ordning på något känns det som men nu ska rutinerna in igen.
fredag 4 maj 2012
Igår och vad som komma skall.
Igår var en tung dag.
Min farfars begravning var igår.
Därför så skrev jag inget. Jag har inte orken med att sitta vid en dator igår. Igår var en tid att sörja inte att skriva inlägg online så igår var första gången jag inte skrev ett dagligt inlägg.
Det var en vacker begravning. Farfar har en stor familj och vi var alla där för att ta farväl. Det är inte alltid att jag gråter på begravningar pga något jag tänker eller minns, mina tårar börjar oftast rinna när jag ser andras tårar, och då kommer dem. Tårarna för mina gråtande släktingar och bekanta blandas med tårarna för mina tankar, minnen men också för rädslan att fler jag älskar skulle tas ifrån mig.
När jag gråter är det som dammar, först kommer ingenting, men när det väl kommer så kommer allt, och alla anledningar jag har till att gråta kommer, så när jag väl gråter kan det ta lång tid.
Efter begravningen så hade vi landgång och kaka på Svampen. Där kom anekdoter och minnen upp. Det var skratt, det var ett rörande tal av min pappa (det äldste barnet), och skrattet som följde när min farbror sade "Nu gör jag som pappa" och tog av sig slipsen och knäppte upp översta knappen på skjortan. Jag fick träffa farfars syskon som jag aldrig träffat förut och det slog mig verkligen hur lik farfar var sina bröder, det kändes verkligen som han var med oss.
Idag blev det en seg start, vilket är förståeligt då gårdagen verkligen tog på krafterna. Men nu ska jag äta lunch och göra mig i ordning för att åka in till stan vid 16 och fika/äta med två av mina tjejkusiner på pappas sida. Vi ses så sällan då en av dem bor i Skåne och vi pratade om att ta en tjejkusinträff, men de andra kunde inte så det blev bara vi tre, men tror det blir väldigt trevligt att hinna prata och ses då vi så sällan gör det. Förhoppningsvis så får vi väl ihop alla tjejkusinerna någon annan gång (snart hoppas jag) och kan köra en middag eller till och med helkväll då kanske.
Skriver kanske senare om vad vi pratade om eller gjorde, vi får se!
Min farfars begravning var igår.
Därför så skrev jag inget. Jag har inte orken med att sitta vid en dator igår. Igår var en tid att sörja inte att skriva inlägg online så igår var första gången jag inte skrev ett dagligt inlägg.
Det var en vacker begravning. Farfar har en stor familj och vi var alla där för att ta farväl. Det är inte alltid att jag gråter på begravningar pga något jag tänker eller minns, mina tårar börjar oftast rinna när jag ser andras tårar, och då kommer dem. Tårarna för mina gråtande släktingar och bekanta blandas med tårarna för mina tankar, minnen men också för rädslan att fler jag älskar skulle tas ifrån mig.
När jag gråter är det som dammar, först kommer ingenting, men när det väl kommer så kommer allt, och alla anledningar jag har till att gråta kommer, så när jag väl gråter kan det ta lång tid.
Efter begravningen så hade vi landgång och kaka på Svampen. Där kom anekdoter och minnen upp. Det var skratt, det var ett rörande tal av min pappa (det äldste barnet), och skrattet som följde när min farbror sade "Nu gör jag som pappa" och tog av sig slipsen och knäppte upp översta knappen på skjortan. Jag fick träffa farfars syskon som jag aldrig träffat förut och det slog mig verkligen hur lik farfar var sina bröder, det kändes verkligen som han var med oss.
Idag blev det en seg start, vilket är förståeligt då gårdagen verkligen tog på krafterna. Men nu ska jag äta lunch och göra mig i ordning för att åka in till stan vid 16 och fika/äta med två av mina tjejkusiner på pappas sida. Vi ses så sällan då en av dem bor i Skåne och vi pratade om att ta en tjejkusinträff, men de andra kunde inte så det blev bara vi tre, men tror det blir väldigt trevligt att hinna prata och ses då vi så sällan gör det. Förhoppningsvis så får vi väl ihop alla tjejkusinerna någon annan gång (snart hoppas jag) och kan köra en middag eller till och med helkväll då kanske.
Skriver kanske senare om vad vi pratade om eller gjorde, vi får se!
torsdag 3 maj 2012
Ah, just det.. Mardrömmen.
Natten tills idag hade jag en fruktansvärd mardröm, speciellt med tanke på vad som pågått den senaste månaden. Jag vet själv att det antagligen var ett sätt för min hjärna att bearbeta allt som hänt, men jag önskar att den hade gjort det på något annat sätt. Vilket annat sätt som helst hade varit bättre.
Jag drömde till och med att jag grät. I drömmen var jag otröstlig och när jag vaknade rann en ensam tår ner för min kind.
Det finns säkert någon drömtydare som skulle säga att personerna i drömmen i själva verket var mig själv eller något annat, men det vet man ju inte i drömmen, det vet man när man är vaken, medveten om vad som är nu och vad som var dröm och i stadiet innan jag var vaken så var jag rädd, rädd för att det var sant.
Min dröm nu då.
Som alltid så kommer man rätt in i en dröm, det finns liksom ingen början.
Min familj och jag bodde inte där vi bor nu, jag tror det var en lägenhet. Det såg hur som helst annorlunda ut. Jag kunde se saker som hände men jag såg inte vem som gjorde det. Jag försökte väcka mina föräldrar som låg i sängen eller soffan eller något sådant, de låg inte under täcket om det var på sängen. Men det gick inte och jag vet inte när, men jag insåg att de inte levde mer, att de hade blivit mördade. Och då jag kunde se saker som jag inte borde så såg jag att någon lade ett skjutvapen i rummet, om det var nedanför vad mina föräldrar var på. Jag vet inte vart min bror var, om han var för liten för att ta sig runt själv eller hur det var, gammal var han iaf inte. Jag började gråta, okontrollerat och hela kroppen skakade, jag var medveten om världen runt omkring mig, men kändes som att allt och alla var mil bort, onåbara hur mycket jag än grät. Sedan så såg jag när min farbror pratade med någon annan, kan ha varit en annan farbror, jag vet inte vad de sade, men det verkade oberörda, som om inget hade hänt. Och i nästa stund så kommer båda mina föräldrar in i rummet, plockar upp min bror och mig och tröstar oss, men jag kan inte avgöra om de faktiskt inte hade blivit mördade eller om de var spöken. Men de var de första som hade sett mig och visat att jag faktiskt hade funnits, Mitt i tanken på om de var spöken eller inte så vaknade jag. Hände något mer så minns jag det inte, men jag hade en hemsk känsla i hela kroppen. Tror att händelserna den senaste månaden skakat upp mig mer än jag tror och att det finns en rädsla inom mig att fler ska försvinna.
Den rationella sidan av mig säger att det antagligen inte kommer att hända, men känslan av drömmen och att fler ska försvinna tar nog tid att skaka av sig.
Nu ska jag sova och hoppas på antingen en drömfri eller en natt med bra, fina, goda drömmar.
onsdag 2 maj 2012
Kort?! .. Böcker .. Långt!!
Okej, så idag har jag ingen jättestor lust att skriva och vet inte heller vad jag skulle skriva om, men då jag inte vill tappa bloggen som hänt tidigare så tänkte jag att det hur som helst får bli ett kort inlägg.
Idag har jag gjort, återigen, alldeles för lite för att röra min framåt. Det konkreta jag har gjort är att jag städade mitt rum, lagde mat, höll i mina nyttiga rutiner. Men! Jag har idag varit jätteseg, mitt huvud har inte velat som jag vill, och det faller sig rätt naturligt att när det är människor runt omkring så håller man humöret uppe, men jag känner verkligen nu när jag degat ihop framför datorn att jag är seg som kola. Mitt huvud känns tungt, min hals öm, och all energi försvann på några sekunder.
Jag är sugen på att köra igång och måla en till bild som jag gjorde häromdan, men har ingen ork med det, så nu kryper jag nog ner i soffan med en film eller ner i sängen med en bok.
Just det! Har jag berättat om hur mycket jag läser? Det är inte bara att jag läser mycket utan det är typ 5-12 böcker på en gång så det gäller verkligen att hålla isär historierna! Det går ganska bra. Men jag har just nu problemet med att jag inte har plats för fler böcker, och det finns vissa serier som jag bara måste ha fortsättningen på så fort de kommer ut, och jag har bokstavligt talat inte plats för 1 bok till i mina hyllor, men ändå så MÅSTE jag ha nästa bok (som kommer ut nästa tisdag) så fort jag får tag på den då det är fortsättningen på en av mina favoritbokserier.
Jag har ganska många bokserier som jag följer, men det är också att jag tycker om historierna så pass mycket. Jag har några enstaka böcker som är början av en serie som jag bara inte fastnat för trots att jag tycker att första boken är bra. Här under står de bokserierna jag följer. Har du inte läst dem så rekommenderar jag dem starkt!
Mortal Instruments av Cassandra Clare: City of bones, City of ashes, City of glass, City of fallen angels, City of lost souls (den som kommer ut på tisdag :D ) samt City of heavenly fire (som kommer ut nästa år).
Infernal Devices av Cassandra Clare: Clockwork angel, Clockwork prince och Clockwork princess (ej utkommen än).
Dark Artifices av Cassandra Clare: (inga utkomna än, men vet att de kommer bli awesome, och bara första boktiteln ute än så länge men det är en trilogi) Lady Midnight
Dessa handlar om samma typ av människor (Shadowhunters och downworlders) men i olika tider och platser: Infernal Devices i slutet på 1800-talet i England/London, Mortal Instruments utspelas runt ungefär 2005-2007 någonstans (kan det egentligen vet bara inte vart siffran tagit vägen) i New York/Manhattan och Dark Artifices utspelas 2012 i Los Angeles. Flera av karaktärerna är mer eller mindre släkt med karaktärerna i de andra bokserierna
Sedan så följer jag även:
Morganville vampires av Rachel Caine (läser på svenska, typ apmänga böckr, orkar inte rabbla.)
House of night av PC och Kristin Cast: Marked, Betrayed, Chosen, Untamed, Hunted, Tempted, Burned, Awakened, Destined, Hidden (ej utkommen än) med sidoböcker som Fledgings handbook 101, Nyx in the house of night: Mythology, Religion and Folkelore in PC and Kristin Cast Vampyre series och en novellserie om andra karaktärer i bokserien: Leonobia's vow, Dragon's oath, Neferet's curse (ej läst än, vet ej om utkommen).
Hunger Games av Suzanne Collins: Hunger Games, Catching Fire samt Mockinjay.
Vampire kisses av Ellen Schreiber: (återigen apmånga böcker orkar inte rabbla).
Sedan så har jag några till, men det är nog dem jag skulle rekommendera nu, då jag inte vill rabbla halva bokhyllan XD
Sedan så har jag några till, men det är nog dem jag skulle rekommendera nu, då jag inte vill rabbla halva bokhyllan XD
Ok, det här blev inte alls det korta inlägget jag trodde det skull bli, men så får det bli ibland. Nu ska jag nog ta och krypa upp i soffan eller ner i sängen. Men jag skriver nog kanske något imorgon, det beror på hur jag mår efter begravningen. Men tills nästa gång så har du här en MASSA boktips! (^.^)
Au pair
Dagarna blir varmare, solen kryper fram tidigare, man blir naturligt gladare och piggare att ljuset.
Sommaren är på väg.
Jag ligger egentligen alldeles för långt efter enligt mig själv med alla saker jag måste ha klart innan jag kan ta nästa steg i att åka som au pair. Dessutom så ligger jag alldeles för långt efter med teorin för körkortet med, vilket är ett krav att ha för att få åka iväg.
Kopplingen mellan dessa två saker, att sommaren är på väg och att åka iväg som au pair var att jag egentligen vill komma iväg så tidigt som möjligt på sommaren, men det är lättare sagt än gjort, räknar just nu med att jag kanske som tidigast kan åka i slutet av sommaren med hur det går nu. Och det känns som en nederlag, trots att jag knappt börjar. Det är något som tar emot för att göra de sakerna jag ska/behöver göra och jag vet inte riktigt vad det beror på. Om det är att jag är rädd att missa saker om jag åker iväg. Om jag är för lat/letargisk. Jag vet inte vad, men jag vet att jag måste göra något, det funkar inte att det bara ligger som en sten i ryggsäcken med de krav/måsten man känner att man har. Jag vet att jag egentligen inte har någon brådska med att få allt klart på ett ögonblick, men jag vet hur jag är. Jag vill ha resultat på en gång, jag vill att det ska gå fort, inte långsamt. Och sedan tror jag att jag är rädd för att misslyckas. Att jag inte skulle hitta någon familj, eller att jag av någon anledning inte skulle klara av au pair arbetet, eller att min hemlängtan skulle blir FÖR stor. Sedan känner jag någon gång ibland att jag har fel syfte för att vilja åka, men det finns desto fler tillfällen med rätt anledningar till att jag vill åka. Det är något av en bergochdalbana, men både positiva och negativa saker, och jag vill, men jag tror att jag är rädd och det gör att min hjärna skapar fler negativa saker än vad som är nödvändigt.
Det är svårt att hitta mod till att göra en sådan fruktansvärt främmande sak, speciellt en sådan stor sak som att åka till ett annat land på andra sidan jorden i ett år, och när jag väl är där ta hand om barn, som jag inte gjort tills för nån månad sen. Det är svårt, men jag tänker fortsätta försöka att hitta det modet, för jag inser att jag en dag kommer behöva stå helt på egna ben, det är oundvikligt, och det är en fråga om när, inte om. Det kommer gå upp och ner, bra och dåligt, framåt och bakåt, det är jag övertygad om, jag kan bara hoppas att det går mer upp, bra och framåt än det motsatta.
Återigen så är klockan midnatt när jag skriver detta inlägg även om jag skrivit det i ungefär en timme, ibland är ord svåra att finna, men jag håller er uppdaterade om hur det går. Nu ska jag sova lite och samla nya tag för att ta itu med det jag skjutit framför mig.
PS. Det var fruktansvärt skönt att sitta med en bok och musik under en filt i kvällssolen idag, vet inte om jag kanske fick lite färg, är inte röd iaf och det är alltid bra!
tisdag 1 maj 2012
Idag.
Insåg vad klockan var och tänkte att jag kanske skulle försöka skriva någonting idag.
Dagen har varit lite full av allt men med en seg start.
Tidig eftermiddag åkte jag in till stan till min moster, hon är väldigt duktig på att massera (hon är utbildad) och hon brukar hjälpa mig med min rygg och nacke då jag från och till lider an spänningshuvudvärk och dessutom har ett extrajobb eller vad man ska kalla det som om man inte sköter sig noggrant lätt får ryggproblem av. Det var fruktansvärt avslappnande och skönt! Efter massagen så skulle jag hjälpa henne att skapa ett mönster för en tunika/klänning som hon kan använda om och om igen då det är den typen av kläder som hon använder mest. Det tog ett tag, men det var trevligt att umgås och att pilla med tyget/mönstret, skratta och bara vara.
För mig blev det inget valborgsfirande i år, alla i min familj var iväg på sitt egna. Pappa och brorsan vid varsin dator och mamma i Norge så jag hade ingen tid eller liknande att följa.
När jag kom hem runt 21 så ploppade jag på en film och bestämde mig för att måla. Jag gör det ibland, men har inte gjort det på länge. Jag är inte 100 % nöjd, men den duger.
Målade även om mina naglar igår, jag tycker att enfärgat KAN bli tråkigt, och när jag fick reda på att engelsk konfekt (all sorts) var min farfars favoritgodis så tänkte jag att det kan jag ha på naglarna, till och med på begravningen på torsdag.
Jag tvekar att detta blir något djupt inlägg som mina andra, men så måste det ju också få vara ibland.
Det är klart att jag t.ex. skulle kunna gå in på betydelsen av musik och hur mitt humör förändrar vilken typ av musik jag lyssnar på, men det är midnatt och jag vet inte om jag kan tänka helt klart just nu.
Idag har dock inte bara varit en bra dag, det har varit en tung dag med, om det har att göra med att jag sov alldeles för lite i natt eller inte kan jag inte svara på, jag vet bara att det varit både lätt och tungt.
Detta inlägg får avslutas med några bilder. Först hur jag målade mina
naglar och sen hur bilden jag målade, som jag förresten blev klar med
för max 30 min sen. tog bara typ 2 timmar! ^,^
söndag 29 april 2012
Viktmål.
Klockan är 11, det är 12 grader ute, strålande sol, fågelkvitter och jag är den enda vaken här hemma.
Musiken spelar i bakgrunden och jag ligger med datorn i knät i soffan med solens strålar på mina armar och ben.
Idag tror jag kommer bli en lugn dag. Funderar på om jag ska gå ut och gå en runda, sedan slänga mig in i duschen innan det blir lunch, tunna pannkakor men en fruktsallad till, mums. Skriva matsedel och åka och veckohandla.
Som jag skrev i mitt första inlägg så försöker jag gå ner i vikt, bli smidig och slank och det går sakta men säkert framåt efter några veckors viktpendlande pga det jag skrev om igår.
I år, från nyår så har jag idag gått ner 8,5 kg. Med mina 174 cm och en startvikt på 110 kg så är det en stor framgång då jag under hela mitt liv bara ökat i vikt, jag kan inte komma ihåg att jag lyckats gå ner i vikt så det känns bra.
Bara den detaljen att jag i fredags kunde ha min kavaj som jag inte kunnat ha på säkert 5 år eller något sådant för att den var för trång i ärmarna och att min kropp fyllde ut den så mycket att det inte såg snyggt ut. Nu kan jag (även om det fortfarande är lite trångt) knäppa den utan att halva magen sticker ut. :)
Jag har en bit kvar, min första målvikt är under hundra, men än så länge är min konkreta målvikt 90 kg. Enligt BMI så ska jag väga ungefär 72 kg, och det har jag svårt att se som ett realistiskt mål, men 90 ser jag som realistiskt. Det här är första gången jag offentligt/öppet skriver om min vikt, annars så är det bara mina nära vänner som jag litar på som vet det så detta är ett ganska stort steg för mig, men det känns på något vis som att det blir lättare att se till att jag följer min plan om andra vet om den, att det inte bara är jag som sitter på facit så att säga.
Vad har jag då gjort för att komma dit jag kommit idag?
Den första stora förändringen som jag gjorde, eller som egentligen hela familjen gjorde var att sluta med socker; godis, läsk (den stora boven), chips, snacks. Den gav mig en riktig skjuts på vägen. Jag hade som fördel att jag givit upp koffeinet (dvs coca colan) i januari förra året så jag hade bara ett sockerbehov till skillnad från min yngre bror som fick både socker och koffeinbehov. Det är klart att det finns återfall, men då gäller det bara att anpassa och röra på sig lite extra eller liknande så att det inte lägger sig på höften/magen eller någon annan kroppsdel.
Den andra förändringen jag gjorde var att röra på mig mer, att få in vardagsmotionen och inte förslappas, vilket är väldigt lätt att göra när man är arbetslös.
Den tredje stora förändringen är att jag drar ner på kolhydraterna och äter mer frukt och grönt. Jag har nu som "regel" att det ska finnas någon grönsak eller frukt (till t.ex. pannkakorna) på tallriken. Så att jag blir mätt, får i mig det bra från färgglada från växtriket samt skär ner lite på kolhydraterna som jag ätit så mycket av tidigare och lagrat i kroppen. För mig har det inte alltid varit en självklarhet att ha frukt och grönt på tallriken då jag länge varit petig i maten och med grönsakerna. Numera provar jag mer och finner att det faktiskt finns saker som är goda som jag fått för mig att jag inte tycker om.
Eller egentligen.. Den första stora förändringen var att jag äntligen bestämt mig en gång för alla. Jag ska gå ner i vikt! Inte: Jag ska försöka gå ner i vikt. Det fungerar liksom inte om man ska försöka göra saker hela tiden, man måste bestämma sig, antingen så gör man eller så gör man inte så enkelt är det.
Ett bra exempel på det visade min mamma mig en gång. Lägg en penna framför dig. Försök att ta den utan att röra den. Det går ju inte att ta den, att hålla den i handen om du inte gör det, antingen så tar du den eller inte det finns ju liksom inget mellanting.
Så om du vill göra en förändring. Se till att du har bestämt dig, för att försöka resulterar så vitt jag vet alltid i misslyckande.
Nu ska jag klä på mig och ta den där promenaden!
Musiken spelar i bakgrunden och jag ligger med datorn i knät i soffan med solens strålar på mina armar och ben.
Idag tror jag kommer bli en lugn dag. Funderar på om jag ska gå ut och gå en runda, sedan slänga mig in i duschen innan det blir lunch, tunna pannkakor men en fruktsallad till, mums. Skriva matsedel och åka och veckohandla.
Som jag skrev i mitt första inlägg så försöker jag gå ner i vikt, bli smidig och slank och det går sakta men säkert framåt efter några veckors viktpendlande pga det jag skrev om igår.
I år, från nyår så har jag idag gått ner 8,5 kg. Med mina 174 cm och en startvikt på 110 kg så är det en stor framgång då jag under hela mitt liv bara ökat i vikt, jag kan inte komma ihåg att jag lyckats gå ner i vikt så det känns bra.
Bara den detaljen att jag i fredags kunde ha min kavaj som jag inte kunnat ha på säkert 5 år eller något sådant för att den var för trång i ärmarna och att min kropp fyllde ut den så mycket att det inte såg snyggt ut. Nu kan jag (även om det fortfarande är lite trångt) knäppa den utan att halva magen sticker ut. :)
Jag har en bit kvar, min första målvikt är under hundra, men än så länge är min konkreta målvikt 90 kg. Enligt BMI så ska jag väga ungefär 72 kg, och det har jag svårt att se som ett realistiskt mål, men 90 ser jag som realistiskt. Det här är första gången jag offentligt/öppet skriver om min vikt, annars så är det bara mina nära vänner som jag litar på som vet det så detta är ett ganska stort steg för mig, men det känns på något vis som att det blir lättare att se till att jag följer min plan om andra vet om den, att det inte bara är jag som sitter på facit så att säga.
Vad har jag då gjort för att komma dit jag kommit idag?
Den första stora förändringen som jag gjorde, eller som egentligen hela familjen gjorde var att sluta med socker; godis, läsk (den stora boven), chips, snacks. Den gav mig en riktig skjuts på vägen. Jag hade som fördel att jag givit upp koffeinet (dvs coca colan) i januari förra året så jag hade bara ett sockerbehov till skillnad från min yngre bror som fick både socker och koffeinbehov. Det är klart att det finns återfall, men då gäller det bara att anpassa och röra på sig lite extra eller liknande så att det inte lägger sig på höften/magen eller någon annan kroppsdel.
Den andra förändringen jag gjorde var att röra på mig mer, att få in vardagsmotionen och inte förslappas, vilket är väldigt lätt att göra när man är arbetslös.
Den tredje stora förändringen är att jag drar ner på kolhydraterna och äter mer frukt och grönt. Jag har nu som "regel" att det ska finnas någon grönsak eller frukt (till t.ex. pannkakorna) på tallriken. Så att jag blir mätt, får i mig det bra från färgglada från växtriket samt skär ner lite på kolhydraterna som jag ätit så mycket av tidigare och lagrat i kroppen. För mig har det inte alltid varit en självklarhet att ha frukt och grönt på tallriken då jag länge varit petig i maten och med grönsakerna. Numera provar jag mer och finner att det faktiskt finns saker som är goda som jag fått för mig att jag inte tycker om.
Eller egentligen.. Den första stora förändringen var att jag äntligen bestämt mig en gång för alla. Jag ska gå ner i vikt! Inte: Jag ska försöka gå ner i vikt. Det fungerar liksom inte om man ska försöka göra saker hela tiden, man måste bestämma sig, antingen så gör man eller så gör man inte så enkelt är det.
Ett bra exempel på det visade min mamma mig en gång. Lägg en penna framför dig. Försök att ta den utan att röra den. Det går ju inte att ta den, att hålla den i handen om du inte gör det, antingen så tar du den eller inte det finns ju liksom inget mellanting.
Så om du vill göra en förändring. Se till att du har bestämt dig, för att försöka resulterar så vitt jag vet alltid i misslyckande.
Nu ska jag klä på mig och ta den där promenaden!
lördag 28 april 2012
Att leva.
Livet är inte alltid glatt eller lätt att leva.
Om det är något jag lärt mig den senaste månaden så är det att livet är väldigt skört och att man verkligen ska se till att uppskatta den tid man får och de värdefulla människorna i ens liv.
För ganska precis en månad sen ringde telefonen vid strax efter 7 på morgonen med ett chockat besked. Jag förstod på en gång att något inte stod rätt till på min mammas röst och ord, men det gick flera minuter (så kändes det iaf) innan hon sade något namn eller identifierade vem hon pratade med, men jag förstod att något hemskt hade hänt. Tankarna rusade, vad hade hänt, hade något dött, var det farfar, var det min moster (båda som haft det knaggligt med hälsan). Jag lugnades för en kort stund när mamma sade min mosters namn och tänkte att det kanske var ett inbrott eller något någorlunda världsligt som gick att komma över. Samtalet tog slut och mamma berättade vad som hade hänt. Min mosters fästman hade beslutat att lämna oss för gott. Förståeligt så avbokade jag och hela min familj sina planer den dagen, för att ta hand om oss själva och om varandra och jag tänkte att nu kan inget bli värre.
Vardagen gick långsamt men ändock vidare, med ibland väldigt tunga steg. Sedan så kom förra fredagen. Min farmor ringde mitt på eftermiddagen och ville prata med min pappa som inte var hemma för tillfället. Hon satt i en ambulans på väg in till sjukhuset då farfar hade kollapsat. Jag ringde pappa som var på väg hem. En stund efter han kommit hem så hörde en farbror av sig och sade att det kanske var läge att åka in till sjukhuset. Jag och pappa åkte in, mamma var bortrest och min bror som fortfarande hade det svårt sedan min mosters fästman kände att han inte klarade av att följa med. Den dagen var den första gången jag såg min pappa gråta.
Tankar och känslor rusar upp om vart annat, när, var och lite hur som helst just nu, vilket är helt förståeligt. Jag vet inte vad jag ska svara när någon frågar vad jag tänker på, då det är allt, inget och vad som helst som kanske är det enda möjliga svaret. Att fortsätta med vardagen så som den var innan är inte möjligt, vad man än säger och gör så förändras man när något så stort händer, det är oundvikligt. Frågan är väl snarare hur man hanterar det, jag upplever att jag hanterat det ok.
Igår var jag på den första av de två begravningarna. Den andra inträffar på torsdag.
Under ceremonin upplevde jag att jag var arg vid tillfällen. På människorna som gjorde saker i kyrkan, någon som satt och viskade, någon som höll på och knarra med en snusdosa, de mest världsliga sakerna, jag vet inte om det var dem jag var arga på egentligen, det kändes respektlöst det dem gjorde, men så var även hans beslut att lämna oss. Hur som helst så hoppas jag de båda som lämnat oss, frivilligt eller inte har funnit frid och ro.
Ni är saknade!
Om det är något jag lärt mig den senaste månaden så är det att livet är väldigt skört och att man verkligen ska se till att uppskatta den tid man får och de värdefulla människorna i ens liv.
För ganska precis en månad sen ringde telefonen vid strax efter 7 på morgonen med ett chockat besked. Jag förstod på en gång att något inte stod rätt till på min mammas röst och ord, men det gick flera minuter (så kändes det iaf) innan hon sade något namn eller identifierade vem hon pratade med, men jag förstod att något hemskt hade hänt. Tankarna rusade, vad hade hänt, hade något dött, var det farfar, var det min moster (båda som haft det knaggligt med hälsan). Jag lugnades för en kort stund när mamma sade min mosters namn och tänkte att det kanske var ett inbrott eller något någorlunda världsligt som gick att komma över. Samtalet tog slut och mamma berättade vad som hade hänt. Min mosters fästman hade beslutat att lämna oss för gott. Förståeligt så avbokade jag och hela min familj sina planer den dagen, för att ta hand om oss själva och om varandra och jag tänkte att nu kan inget bli värre.
Vardagen gick långsamt men ändock vidare, med ibland väldigt tunga steg. Sedan så kom förra fredagen. Min farmor ringde mitt på eftermiddagen och ville prata med min pappa som inte var hemma för tillfället. Hon satt i en ambulans på väg in till sjukhuset då farfar hade kollapsat. Jag ringde pappa som var på väg hem. En stund efter han kommit hem så hörde en farbror av sig och sade att det kanske var läge att åka in till sjukhuset. Jag och pappa åkte in, mamma var bortrest och min bror som fortfarande hade det svårt sedan min mosters fästman kände att han inte klarade av att följa med. Den dagen var den första gången jag såg min pappa gråta.
Tankar och känslor rusar upp om vart annat, när, var och lite hur som helst just nu, vilket är helt förståeligt. Jag vet inte vad jag ska svara när någon frågar vad jag tänker på, då det är allt, inget och vad som helst som kanske är det enda möjliga svaret. Att fortsätta med vardagen så som den var innan är inte möjligt, vad man än säger och gör så förändras man när något så stort händer, det är oundvikligt. Frågan är väl snarare hur man hanterar det, jag upplever att jag hanterat det ok.
Igår var jag på den första av de två begravningarna. Den andra inträffar på torsdag.
Under ceremonin upplevde jag att jag var arg vid tillfällen. På människorna som gjorde saker i kyrkan, någon som satt och viskade, någon som höll på och knarra med en snusdosa, de mest världsliga sakerna, jag vet inte om det var dem jag var arga på egentligen, det kändes respektlöst det dem gjorde, men så var även hans beslut att lämna oss. Hur som helst så hoppas jag de båda som lämnat oss, frivilligt eller inte har funnit frid och ro.
Ni är saknade!
fredag 27 april 2012
Hej!
Det har hänt att jag försökt starta och hålla igång bloggar förut. Det har fungerat att tag men sedan har livet tagit över och den har dött ut.
Nu ger jag mig på det här igen.
En blogg.
En dagbok online.
En plats där man kan skriva av sig och dela med sig av sina tankar och funderingar.
En möjlighet för andra att veta vart jag befinner mig i livet och vad jag håller på med.
Tankarna på att starta upp en blogg har legat och grott i några veckor då jag har som avsikt att inom en snar framtid åka som au pair till USA i ett år och vill ha ett enkelt sätt för mina nära och kära att kunna veta vad som händer i min vardag där borta, nästan på andra sidan klotet.
Så, lite basics..
Jag heter Lisa, är för tillfället 19 år och bor hemma.
Jag har gått ut skolan för tillfället och har lämnat tankarna på att studera tills iaf när jag kommer hem från USA. Efter USA så är planen att jag ska få ihop de pengar som saknas för att kunna gå en makeuputbildning så jag vill bli makeup artist. Hur man stavar just makeup artist är väldigt olika, alla varianter finns; makeupartist, makeup artist, make up artist, och det skulle inte förvåna mig om jag kommer skriva på flera olika sätt.
Mitt självförtroende är inte alltid på topp och jag kämpar för att gå
ner i vikt då jag vill bli smidig och stark och inte känna mig stor och
klumpig som jag ibland gör.
Jag anser mig själv väldigt kreativ. Jag sjunger, småklinkar på keyboarden vi har hemma, bakar, gör nån enstaka tavla/teckning, lagar mat, skriver, sminkar, fifflar med nagellack eller mitt hår.. Jag vill ha utlopp för kreativiteten helt enkelt.
Jag har flera intressen, några kan du läsa i raden ovanför, men förutom det kreativa så läser jag gärna och mycket, gärna fantasy. Jag går gärna på bio och ser filmer. Mina vänner, min familj och min släkt betyder oerhört mycket för mig och jag umgås gärna med dem. Jag tycker om att gå på teater så länge det inte är alltför svårsmält och allvarligt.
Engelska är ett språk som jag fattat intresse för redan tidigt i livet och det har hänt att jag både drömt och tänkt på engelska innan jag faktiskt inser att jag gör det, det är ett vackert språk och bli inte förvånade om ett eller flera inlägg skrivs helt på detta språk, och ibland även ord, meningar mitt i annars helt svenska inlägg.
Nu har du fått en kort inblick i vem jag är och om du känner mig sedan innan tror jag inget jag skrivit här kommer som en överraskning.
I denna blogg, i denna dagbok kommer du få läsa om mina toppar och dalar i livet, om min vardag och allt jag vill dela med mig av.
Välkommen till den resa som är mitt liv!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
