lördag 28 april 2012

Att leva.

Livet är inte alltid glatt eller lätt att leva.
Om det är något jag lärt mig den senaste månaden så är det att livet är väldigt skört och att man verkligen ska se till att uppskatta den tid man får och de värdefulla människorna i ens liv.

För ganska precis en månad sen ringde telefonen vid strax efter 7 på morgonen med ett chockat besked. Jag förstod på en gång att något inte stod rätt till på min mammas röst och ord, men det gick flera minuter (så kändes det iaf) innan hon sade något namn eller identifierade vem hon pratade med, men jag förstod att något hemskt hade hänt. Tankarna rusade, vad hade hänt, hade något dött, var det farfar, var det min moster (båda som haft det knaggligt med hälsan). Jag lugnades för en kort stund när mamma sade min mosters namn och tänkte att det kanske var ett inbrott eller något någorlunda världsligt som gick att komma över. Samtalet tog slut och mamma berättade vad som hade hänt. Min mosters fästman hade beslutat att lämna oss för gott. Förståeligt så avbokade jag och hela min familj sina planer den dagen, för att ta hand om oss själva och om varandra och jag tänkte att nu kan inget bli värre.

Vardagen gick långsamt men ändock vidare, med ibland väldigt tunga steg. Sedan så kom förra fredagen. Min farmor ringde mitt på eftermiddagen och ville prata med min pappa som inte var hemma för tillfället. Hon satt i en ambulans på väg in till sjukhuset då farfar hade kollapsat. Jag ringde pappa som var på väg hem. En stund efter han kommit hem så hörde en farbror av sig och sade att det kanske var läge att åka in till sjukhuset. Jag och pappa åkte in, mamma var bortrest och min bror som fortfarande hade det svårt sedan min mosters fästman kände att han inte klarade av att följa med. Den dagen var den första gången jag såg min pappa gråta.

Tankar och känslor rusar upp om vart annat, när, var och lite hur som helst just nu, vilket är helt förståeligt. Jag vet inte vad jag ska svara när någon frågar vad jag tänker på, då det är allt, inget och vad som helst som kanske är det enda möjliga svaret. Att fortsätta med vardagen så som den var innan är inte möjligt, vad man än säger och gör så förändras man när något så stort händer, det är oundvikligt. Frågan är väl snarare hur man hanterar det, jag upplever att jag hanterat det ok.

Igår var jag på den första av de två begravningarna. Den andra inträffar på torsdag. 
Under ceremonin upplevde jag att jag var arg vid tillfällen. På människorna som gjorde saker i kyrkan, någon som satt och viskade, någon som höll på och knarra med en snusdosa, de mest världsliga sakerna, jag vet inte om det var dem jag var arga på egentligen, det kändes respektlöst det dem gjorde, men så var även hans beslut att lämna oss. Hur som helst så hoppas jag de båda som lämnat oss, frivilligt eller inte har funnit frid och ro. 
Ni är saknade!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar