torsdag 3 maj 2012

Ah, just det.. Mardrömmen.

Natten tills idag hade jag en fruktansvärd mardröm, speciellt med tanke på vad som pågått den senaste månaden. Jag vet själv att det antagligen var ett sätt för min hjärna att bearbeta allt som hänt, men jag önskar att den hade gjort det på något annat sätt. Vilket annat sätt som helst hade varit bättre.
Jag drömde till  och med att jag grät. I drömmen var jag otröstlig och när jag vaknade rann en ensam tår ner för min kind.

Det finns säkert någon drömtydare som skulle säga att personerna i drömmen i själva verket var mig själv eller något annat, men det vet man ju inte i drömmen, det vet man när man är vaken, medveten om vad som är nu och vad som var dröm och i stadiet innan jag var vaken så var jag rädd, rädd för att det var sant.

Min dröm nu då.
Som alltid så kommer man rätt in i en dröm, det finns liksom ingen början.
Min familj och jag bodde inte där vi bor nu, jag tror det var en lägenhet. Det såg hur som helst annorlunda ut. Jag kunde se saker som hände men jag såg inte vem som gjorde det. Jag försökte väcka mina föräldrar som låg i sängen eller soffan eller något sådant, de låg inte under täcket om det var på sängen. Men det gick inte och jag vet inte när, men jag insåg att de inte levde mer, att de hade blivit mördade. Och då jag kunde se saker som jag inte borde så såg jag att någon lade ett skjutvapen i rummet, om det var nedanför vad mina föräldrar var på. Jag vet inte vart min bror var, om han var för liten för att ta sig runt själv eller hur det var, gammal var han iaf inte. Jag började gråta, okontrollerat och hela kroppen skakade, jag var medveten om världen runt omkring mig, men kändes som att allt och alla var mil bort, onåbara hur mycket jag än grät. Sedan så såg jag när min farbror pratade med någon annan, kan ha varit en annan farbror, jag vet inte vad de sade, men det verkade oberörda, som om inget hade hänt. Och i nästa stund så kommer båda mina föräldrar in i rummet, plockar upp min bror och mig och tröstar oss, men jag kan inte avgöra om de faktiskt inte hade blivit mördade eller om de var spöken. Men de var de första som hade sett mig och visat att jag faktiskt hade funnits, Mitt i tanken på om de var spöken eller inte så vaknade jag. Hände något mer så minns jag det inte, men jag hade en hemsk känsla i hela kroppen. Tror att händelserna den senaste månaden skakat upp mig mer än jag tror och att det finns en rädsla inom mig att fler ska försvinna. 

Den rationella sidan av mig säger att det antagligen inte kommer att hända, men känslan av drömmen och att fler ska försvinna tar nog tid att skaka av sig.

Nu ska jag sova och hoppas på antingen en drömfri eller en natt med bra, fina, goda drömmar.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar