onsdag 2 maj 2012

Au pair

Dagarna blir varmare, solen kryper fram tidigare, man blir naturligt gladare och piggare att ljuset.
Sommaren är på väg.
Jag ligger egentligen alldeles för långt efter enligt mig själv med alla saker jag måste ha klart innan jag kan ta nästa steg i att åka som au pair. Dessutom så ligger jag alldeles för långt efter med teorin för körkortet med, vilket är ett krav att ha för att få åka iväg.

Kopplingen mellan dessa två saker, att sommaren är på väg och att åka iväg som au pair var att jag egentligen vill komma iväg så tidigt som möjligt på sommaren, men det är lättare sagt än gjort, räknar just nu med att jag kanske som tidigast kan åka i slutet av sommaren med hur det går nu. Och det känns som en nederlag, trots att jag knappt börjar. Det är något som tar emot för att göra de sakerna jag ska/behöver göra och jag vet inte riktigt vad det beror på. Om det är att jag är rädd att missa saker om jag åker iväg. Om jag är för lat/letargisk. Jag vet inte vad, men jag vet att jag måste göra något, det funkar inte att det bara ligger som en sten i ryggsäcken med de krav/måsten man känner att man har. Jag vet att jag egentligen inte har någon brådska med att få allt klart på ett ögonblick, men jag vet hur jag är. Jag vill ha resultat på en gång, jag vill att det ska gå fort, inte långsamt. Och sedan tror jag att jag är rädd för att misslyckas. Att jag inte skulle hitta någon familj, eller att jag av någon anledning inte skulle klara av au pair arbetet, eller att min hemlängtan skulle blir FÖR stor. Sedan känner jag någon gång ibland att jag har fel syfte för att vilja åka, men det finns desto fler tillfällen med rätt anledningar till att jag vill åka. Det är något av en bergochdalbana, men både positiva och negativa saker, och jag vill, men jag tror att jag är rädd och det gör att min hjärna skapar fler negativa saker än vad som är nödvändigt.

Det är svårt att hitta mod till att göra en sådan fruktansvärt främmande sak, speciellt en sådan stor sak som att åka till ett annat land på andra sidan jorden i ett år, och när jag väl är där ta hand om barn, som jag inte gjort tills för nån månad sen. Det är svårt, men jag tänker fortsätta försöka att hitta det modet, för jag inser att jag en dag kommer behöva stå helt på egna ben, det är oundvikligt, och det är en fråga om när, inte om. Det kommer gå upp och ner, bra och dåligt, framåt och bakåt, det är jag övertygad om, jag kan bara hoppas att det går mer upp, bra och framåt än det motsatta.

Återigen så är klockan midnatt när jag skriver detta inlägg även om jag skrivit det i ungefär en timme, ibland är ord svåra att finna, men jag håller er uppdaterade om hur det går. Nu ska jag sova lite och samla nya tag för att ta itu med det jag skjutit framför mig.

PS. Det var fruktansvärt skönt att sitta med en bok och musik under en filt i kvällssolen idag, vet inte om jag kanske fick lite färg, är inte röd iaf och det är alltid bra!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar